Pölar av avund när stryblinist med bössa skulle uppfylla hetbar barons önskningar

Inte allt för länge sedan besökte jag en stad i den nordliga delen av Preussen, där jag strosade bland de hetbara – näst intill sexiga – gränderna. En mycket pittoresk idyll, bland de annars ganska nonchalanta och uppstudsiga orterna hvilka omgifva vår stad. Jag stannade till på Jüskelstraße och steg in på Café Blyrgöket.

I vestibulen stod Strybel och snortade ister. Jag ställde mig att beskåda kalasandet ett tag, då jag finner stor vällust i dylika skådespel. Det varade emellertid inte länge, ty Strybel fick syn på Atel utanför kaféet, där han stod och gestikulerade. Strybel avslutade sitt basklande med att släppa väder och studsade sedan ut till barndomskamraten.

Jag gick vidare in i kaféet och hittade ett ledigt bord. Bleber, ägaren själv, kom med menyn. Jag beställde in FRA:s våfflor, då jag har fått berättat för mig att de är ruskigt hetbara. Till dessa valde jag att dricka hingstthé. Medan jag väntade på beställningen kom kaféunderhållningen. Husbandet kallade sig "Tre rultiga rötmaskar" och musicerade på följande instrument: hyvel, rotborste och tavla. En utav, de för mig obekanta, musikanterna (vederbörande med hyveln) spelade även kossa. Kafébesökarna fick nu höra gamla dängor som "Jag är en toffel", "Gossen med korintjackan", "Balladen om strylbrödet förr" samt "Det blir alltid hetbart framåt toder".

Aftonen bestod i ännu en bespisning av det vestibulitanska köket. Blebers svåger äger nämligen Restaurant Torpöket, belägen i hamnen. Där blev jag serverad strylmarinerad kavel på fadäsbädd. Heskel vad brunstig jag blev! Till efterrätt åt jag hägerhals med brylcrème […] Och så en massa vibrylströssel, förstås!

Havre!